Minst 68 ensamkommande flyktingbarn har försökt att ta sina liv sedan förra året.
I år har fyra flyktingpojkar från Afghanistan begått självmord.
En av dem hette Ismat Sachi.
Han reser 700 mil från Afghanistan till tryggheten i Sverige.
Och tar sitt liv.

Varför dog Ismat? 

Aftonbladets Joachim Kerpner kan berätta vem han var, varför han flydde  och varför ingen myndighet i Sverige hindrade den djupt deprimerade pojken från att ta sitt liv.

Fotnot: Uppgifterna i reportaget baseras på Ismats muntliga uppgifter till Migrationsverket, Migrationsverkets beslut och intervjuer med vänner och personal som arbetat runt Ismat.

Ismat föds i Afghanistans huvudstad Kabul. Mamman dör när lillebror Asadullah föds. Då är Ismat två år.
Han går inte i vanlig skola, bara i koranskola. Som äldste son måste Ismat tidigt ta ansvar och försörja familjen. Tolv år gammal börjar han arbeta. Han tvättar bilar, jobbar som hantlangare på ett bageri, sliter som diskare. Ismat mobbas och trakasseras av äldre arbetskamrater. Ibland håller de fast Ismat. När han börjar gråta släpper arbetskamraterna taget. Efteråt känner sig Ismat förnedrad, för att han visat sig svag.

Varje lön ger han till sin pappa, som använder pengarna till sitt drogmissbruk. Sedan misshandlar han Ismat, och lillebrodern Asadullah. Pappan svär, ger örfilar, slår med olika tillhyggen. Och styvmamman – som pappan gift om sig och fått två nya barn med – hotar ofta Ismat.
Mitt i denna strömvirvel av otrygghet, ger Ismat ändå ett märkligt fridfullt intryck på olika fotografier från uppväxten i Afghanistan. Särskilt på en sommarbild, där solkatter spelar över hans vita kläder och Ismat ler nästan omärkligt.
2015 står han inte ut längre. 15-åringen rymmer hemifrån. Utan att berätta för familjen vart han ska. Asadullah vet fortfarande inte exakt varför han försvann:
– Ismat var den snällaste brodern. Han brukade säga till mig och syskonen att ”jag jobbar så ni kan utbilda er”. Han pratade alltid om att hjälpa familjen, så att vårt liv skulle bli bättre, säger lillebrodern i Kabul till Aftonbladet.

Asadullah lämnar över telefonen till pappan, som erkänner att han misshandlat Ismat:
– Jag hade inte kontroll över mig själv. Jag tog hans pengar ibland för att skaffa det jag behövde. Men Ismat var en bra pojke. När jag mådde dåligt och tog droger försökte han trösta mig.

I fyra månader är Ismat på väg, från Kabul mot slutmålet Sverige. Resan är svår och farlig. Redan i Afghanistan blir Ismat rånad på pengar han fått låna av sin moster. Vid iransk-turkiska gränsen öppnar polisen eld mot honom. I Serbien slår han följe med en afghansk familj.
– Han kände sig ofta ensam, därför ville han resa med oss, berättar Soraya Sharifi, som var 13 år den där sommaren.
Under flykten norrut genom Europa bär Ismat andras ryggsäckar när de är trötta. Flera gånger delar han med sig av juice, bröd och mat till barn och kvinnor. En kall natt i Ungern låter han Soraya sova i hans eget tält:
– Själv sov han utanför, på en kartong, berättar Soraya.
En av hennes släktingar kallar Ismat för ”en perfekt människa” och säger att ”det var en glädje att resa med honom”.
Men under flykten är Ismat också rädd och ledsen för något, som han bär inom sig men inte vill prata om:
– Han tröstade mig, och jag försökte trösta honom, berättar Soraya.

I september 2015 kommer Ismat fram till Malmö, 700 mil landvägen från hemstaden Kabul. Migrationsverket klassar honom som ensamkommande barn, och ger honom födelsedatumet 19 september 1999. Bara några dagar senare befinner han sig i Lysekil, där socialtjänsten inleder en utredning.
Socialsekreteraren föreslår att Ismat ska vara placerad på HVB-hemmet Fjällagården till han fyller 18 år, den 19 september 2017, och skriver bland annat att det har framkommit att ”Ismat känner sig orolig för sina syskon. Han kan bära på svåra upplevelser på grund av dåliga hemförhållanden. Vuxna i hans omgivning bör vara vaksamma på hans psykiska mående”.
Samtidigt är han lycklig över att vara framme i Sverige. Han tar en bild av de konstgjorda blommorna på sitt rum på Fjällagården och skickar till Soraya:
– Han ville visa vilket fint rum han hade. Han gillade omgivningen där han bodde, säger hon.
På Fjällagården bor också jämnårige Fida Nazari, flykting från Pakistan med afghanska rötter, och de båda pojkarna blir snabbt oskiljaktiga.
Fida minns särskilt en vårdag när han och Ismat badar i havet, i tiogradigt vatten. Ismat kan inte simma och håller nästan på att drunkna. Men Fida räddar honom, skrattande. Ibland sitter de båda vännerna uppe till tre–fyra på nätterna och bara pratar. På dagarna går de i skolan, spelar fotboll, tecknar. Allt gör de tillsammans.
– Ismat var lugn och snäll. Han var som en bror för mig, säger Fida.
I Lysekil finns många vuxna som stöttar och bryr sig om Ismat. De behandlar honom som ett barn, vilket Ismat inte är van vid:
– Han var så tacksam. Ismat sa ”tack så mycket, tack så mycket” hela tiden, och krävde inte så mycket, säger en av de vuxna kring pojken.
Själv tar Ismat också ansvar för killarna på HVB-boendet. Han och Fida skämtar och skrattar, för att få kamraterna på gott humör.
Men glädjen över att vara framme i drömlandet lägger sig snart. Då kommer tankarna, som gör det svårt att sova. Personal på HVB-hemmet ser till att Ismat skriver in hos barn- och ungdomspsykiatrin, där han får samtal och medicinering. Ismat kan inte slappna av. Hans hjärnspöken kommer på natten, som för så många andra. Oron kryper på pojkarna när de får trygghet, berättar en av de vuxna.

Samtidigt finns Fida alltid där för Ismat. Han ser till att Ismat rör på sig för att må bättre:
– Jag sade att det är inte bra att sitta hemma, du måste börja med någon sport. Ismat sa ”okej, jag ska börja med boxning”, berättar Fida.
Ismat börjar träna boxning två gånger i veckan i Uddevalla, medan Fida tränar fotboll i Lysekil med hemmalaget Laik.
Men en dag försvinner Fida plötsligt från HVB-hemmet. Migrationsverket skriver upp hans ålder, avslår hans ansökan om flyktingstatus och flyttar honom till ett asylboende för vuxna flyktingar, där han vantrivs. Fida kämpar emot – och har tur. Han pratar med ”alla” i sin omgivning, och en förfrågan går ut på Facebook. En kvinna i Lysekil svarar, och Fida får flytta hem till henne. Så medan asylprocessen fortsätter – hittills med två avslag – kan Fida gå kvar i skolan och han har fått en ny familj som stöttar och behandlar honom som ett barn.

Ismat har inte samma tur. Den 25 augusti 2016 beslutar Migrationsverket att skriva upp hans ålder med två år och avslå asylansökan. Ismat hamnar i något som liknar ett chocktillstånd:
– De använde väldigt svåra ord. Så han förstod inte riktigt. Jag tror inte han förstod förrän långt efteråt. Det var ett hårt slag, säger en vuxen som stod Ismat nära.
Han har inga identitetshandlingar som styrker hans ålder, men både Ismats socialsekreterare och HVB-hemmets föreståndare intygar att det inte finns några misstankar om att han ljugit om sin ålder. Migrationsverkets presskommunikatör säger att Migrationsverket har bedömt – just det, bedömt – att Ismat är över 18 år.
–Vi kan aldrig fastställa en kronologisk ålder, det finns inga metoder att göra det. Utan det vi gör är att vi bedömer om han är över eller under 18 år, säger Sophia Öhvall Lindberg.
Ismats trygga värld i Lysekil försvinner. Vänner, skola, vuxna som bryr sig, ungdomsboende och psykiatrisk vård tas ifrån honom. Nu klassas Ismat som vuxen och förväntas ta hand om sig själv. Bara timmar efter att han informerats om beslutet skickas Ismat tio mil bort till Migrationsverkets anläggningsboende Hotel Carl XII i Dals-Ed. En vän som besöker honom efter några månader på vuxenboendet berättar att Ismat då är grå och mager, utan stimulans. Han bara ligger och tänker på sitt rum, går inte ut.
Nabi Soltani delar rum med Ismat i över två månader i Dals-Ed. Ibland pratar Ismat med Nabi om att man måste skriva avskedsbrev, ”för man vet inte om man kommer att leva”. Han säger till Nabi att ”det är bra att skriva vad du har på hjärtat.”
Nabi försöker övertyga Ismat att han ska fortsätta skolgången i Dals-Ed, det har han rätt till. Men Ismat säger bara att han har fått avslag och inte orkar. Ändå försöker han plugga lite svenska och engelska ibland. Andra uppmanar Ismat att söka psykiatrisk vård, men han vill inte.
– Första tiden när Ismat bodde på hotellet mådde han bättre psykiskt jämfört med den sista tiden. Han skrattade, pratade och skojade med andra killar. Men successivt blev han allt mer nedstämd, säger Nabi Soltani, som är 25 år och fått uppehållstillstånd.

En decembernatt är Ismat mycket ledsen och vill gå ut. Nabi insisterar på att följa med – mot Ismats vilja. De går ner till sjön Lilla Le, sätter sig i mörkret och pratar. Nabi försöker lugna Ismat, som är förtvivlad.
– När jag frågade honom, ”vad är ditt problem”, sa han: ”Det är mycket stort, fråga mig inte. Jag kan inte berätta något om det,” säger Nabi.
Plötsligt reser sig Ismat, springer ut på bryggan och kastar sig i vattnet. Nabi vet först inte vad han ska göra:
– Om jag dyker i vattnet då kanske vi båda drunknar. Men om jag inte gör någonting kanske Ismat dör. Till slut sade jag till mig själv: ”Det finns inget annat val.”
Trots att det är iskallt och mörkt lyckas Nabi få upp honom:
– Hade det tagit några sekunder till så hade vi båda drunknat. På vägen tillbaka till hotellet grät han mycket, och sade ”varför räddade du mig?”, berättar Nabi.
Dagen efter självmordsförsöket övertalar Nabi personalen att ringa polisen. När polisen kommer pratar de en stund med Ismat. Sedan lämnar de platsen.
Ismat vägrar nu att äta någonting i en vecka. Några dagar senare, i mitten av december, händer det igen.
Nabi har precis duschat och kommer in i deras gemensamma rum. Då ser han hur Ismat står och skär sig. Det är blod överallt på golvet. Ismat tvingar ut Nabi ur rummet. Nabi springer till personalen, som ringer efter polis och ambulans. Ambulansen tar med Ismat till sjukhuset i Trollhättan. Men några timmar senare är han tillbaka i Dals-Ed.
– Jag trodde de skulle behålla honom där de kunde ha ögonen på honom, säger Nabi Soltani, som byter rum efter andra självmordsförsöket, eftersom han är säker på att Ismat ska bli omhändertagen och rummet är blodigt överallt.
Ismat bor nu själv på sitt rum. Det ska visa sig ödesdigert.

Efter andra självmordsförsöket är Ismat ledsen och drar sig undan allt mer. En dag säger han till rumsgrannen Baset Karimi att ”de kommer att bära ut min döda kropp genom hotelldörren, hur har de bedömt att jag inte är minderårig”. Baset larmar personalen att Ismat tänker ta livet av sig. Men inget händer.
De sista dagarna i livet hämtar Ismat mat och äter för sig själv på sitt rum. På kvällen den 7 februari – när Ismat bara har några timmar kvar att leva – skickar han flera avskeds-sms. I ett skriver han ”tack så mycket för hjälpen”, i ett annat ”hälsa alla mina kompisar”.
Vid midnatt knackar vännen Mohammad på hos Ismat och vill bjuda över honom på te. Han får inget svar. Rumsgrannen Baset blir den sista som hör Ismat i livet, genom väggen. Det låter som Ismat tränar eller kastar en stol hit och dit. Baset somnar om.
Vid tvåtiden på natten upptäcker en polispatrull som passerar hotellet att Ismat har begått självmord.
I dödsögonblicket är Ismat tekniskt sett fortfarande 17 år, eftersom överklagandet av Migrationsverkets beslut om att höja Ismats ålder ännu inte avgjorts.

Vid minnesstunden på Fjällagården bara några timmar efter Ismats död håller föreståndaren för HVB-hemmet upp en bild på Ismat och säger:
– Det här är Ismat Sachi. En pojke som kom hit till Fjällagården för nästan ett år sedan. Ismat, denna lågmälda, lite tysta pojke som hade världens gulligaste leende. Och han hade så mycket vänner. Jag ser här i dag hur många vänner han hade. Det här är Ismat, det här är Ismat Sachi, gråter hon och kan inte fortsätta längre.
Minnesstunden fortsätter med ett kort tal av Ismats lärare Karin Grundevik:
– I sitt sista sms skrev han ”hälsa alla mina kompisar”. Så han tänkte på er alla. Det var det jag ville berätta…
I rummet i Lysekil är Fida Nazaris sovrumsdörr tapetserad med bilder på Ismat. På väggen hänger Ismats armbandsklocka. Han gav den till Fida, för att befästa deras vänskap och som ett minne. Nu ser Fida den varje dag när han vaknar.
Fida lever själv under stor stress och utvisningshot, och svarar ofta ”jag minns inte” när han får frågor. Men en sak är tydlig. Deras vänskap var mycket stark:
– Halva mitt liv är borta. Jag sade till många människor att hjälpa mig, och jag fick hjälp. Om någon hade hjälpt Ismat kanske han inte hade begått självmord, säger Fida.
I ett vedeldat, otätt hus i Kabul bor Ismats familj. Över en brusig telefonlinje berättar lillebror Asadullah – numera äldste son och ansvarig för familjens försörjning – att alla blev glada när Ismat kom fram till Sverige och hörde av sig:
– Vi är en fattig familj. Här är bara krig, och självmordsbombare som bombar hit och dit varje dag. Och pappa är mycket gammal. Ismat var som ett hopp. Nu finns det inget hopp längre.

Fotnot: Det tillfälliga anläggningsboendet Hotel Carl XII har i dag stängt, på grund av minskat flyktingmottagande i Sverige.

Text